Kategori: Bokrecension

Konsten att leva tillsammans

Eftersom jag går i tankarna kring hur man bäst bygger ett nytt samhälle, eller kanske återuppbygger ett gammalt, blev jag nyfiken på en liten oansenlig bok på loppis: ”Strategi för gemenskap – Essäer om boendets och samvarons villkor” av Åke Daun. Boken är äldre än jag, från 1976, och ser inte mycket ut för världen. En tråkig rapport från sjuttiotalets förorter, tänker man. Men bara en kort bit in i boken häpnar jag över parallellerna till dagens svenska samhälle, samt författarens djupa kunskaper och stora visdom. Han beskriver pricksäkert hur människor fungerar tillsammans och vad som bygger upp och bryter ner kulturer och subkulturer i ett samhälle. Som titeln anger är boken uppbyggd av korta (och lite längre) essäer, ofta utgående ifrån olika studier som gjorts av andra än författaren. Även om essäerna är fristående från varandra löper en röd tråd genom hela boken och mänsklig gemenskap eller brist på sådan belyses från alla tänkbara håll.

Språket känns kanske en aning föråldrat för oss i 2020-talet, och texterna är skrivna av en akademiker, det märks. Men hållningen är öppen och ödmjuk, utan pekpinnar. Författaren förhåller sig mestadels känslomässigt neutral till de ämnen som tas upp. Jämförelser görs mellan det gamla bondesamhället och det moderna, urbaniserade samhället. Och även om Daun inte säger att det var bättre förr så erkänner han de värden som gått förlorade i miljonprogramsivern. Detta gör att man respekterar och lyssnar på honom. För han sätter ord på något svårdefinierat och förklarar varför urbaniseringen känns som ett hot för många.

Livet i staden förändrar oss som människor, och inte sällan till det sämre.

Daun konstaterar att politiker ofta lider av etnocentrism, vilket gör att de planerar samhället utifrån sina egna preferenser, vilka sällan sammanfaller med majoriteten av befolkningens. Politiker och samhällsplanerare är ofta högutbildade, välbetalda, geografiskt rörliga och har fritidsintressen som innefattar dyrare och mer ”högkulturella” aktiviteter. Om de alls unnar sig någon fritid – många av dem lever för att arbeta och ägnar även sin ”lediga” tid åt jobbrelaterade sysslor. Ofta upplever de styrande frustration över att de inte når fram med viktig information till ”de styrda”, samt att så få är villiga att engagera sig i samhällsfrågor. Även jag har funderat mycket över detta.

Jag är ansvarig för en föreningsliknande grupp med runt tvåhundra medlemmar. Responsen på mailutskick och inbjudningar är dock förhållandevis liten. Till de fysiska sammankomsterna kommer endast som mest en femtedel av gruppen. Och detta är människor som aktivt sökt sig till den här gruppen, de är drivna och intresserade. Ändå tas få egna initiativ, jag (och andra) förväntas anordna aktiviteter (som alltså inte blir särskilt välbesökta). Det är lätt att tappa sugen och tänka att jag struntar i alltihop, folk verkar ju inte bry sig i alla fall. Men stämmer det? Jag får också ofta uppskattning för det jag gör och gruppen fyller ett behov. Kan det finnas något annat som gör att det blir dålig uppslutning?

Daun tar upp vikten av att kommunicera ”på rätt sätt”, det vill säga att möta människor där de är, i den kultur som råder. Information ”uppifrån”, det vill säga från myndigheter och stora företag, blir ofta akademisk i språket, tråkig i utformandet och främmande i presentationen. I dessa tider (och redan när boken skrevs!) konkurrerar dessutom denna ”tråkiga” information med ett överflöd av annan information i samhället och även i hemmet med TV och telefoner. Människor tenderar att vara rädda om sin fritid (de flesta människor arbetar för att leva, inte tvärtom som ofta är fallet med de styrande) och prioriterar sådant som är lättsamt och lustfyllt. Krångliga enkäter eller rapporter från myndigheter hamnar långt ner på listan. Inte heller hjälper det alltid att ”bjuda på fika och samtal” för att informera eller konsultera allmänheten. De flesta svenskar är till följd av urbaniseringen inte bekväma med större folksamlingar där man dessutom förväntas prata inför främlingar. Stormöten är inte längre ett naturligt sätt för oss att dela och ta del av information.

Faktum är att informationsflödet paradoxalt nog har minskat i och med urbaniseringen.

Vi översköljs visserligen med information, men inte av den typ som underlättar umgänge med andra människor i vår närhet. I bondesamhället och även mindre städer och byar, träffades människor mer naturligt i den lokala affären, på ölcaféer eller vid tvättbryggan. Alla kände alla och det var lätt att förutsäga andra människors reaktioner. Därför krävdes ingen energi för att lära känna varandra. I staden, särskilt i de snabbt framväxande förorterna, kan människor leva vägg i vägg i åratal utan att få reda på det allra minsta om varandra. Det finns en allmän misstänksamhet mot eller åtminstone ett ointresse för grannarna. Mycket bottnar detta i att de flesta som bor i lägenhet inte ser det som sitt permanenta boende utan planerar att flytta därifrån. De boende är också inflyttade från olika håll, en del till och med invandrade från utlandet, vilket gör att man har olika kulturer och erfarenheter. De vuxna i förorten pendlar till arbete någon annanstans och umgås på fritiden huvudsakligen med släkt och vänner som inte bor i närområdet.

När det gäller barnen till de inflyttade ser det dock lite annorlunda ut. Ungdomarna i förorten går ofta i samma skola (åtminstone var detta fallet när boken skrevs) och umgås på fritiden i närområdet, på ungdomsgården eller i det lokala centrat. Till skillnad från de vuxna får ungdomarna den information om andra som de behöver för att kunna avgöra vilka individer som det kan vara lönt att umgås med. Tröskeln att ta kontakt blir således lägre. Man kan dock misstänka att det även bland dagens unga sker en alienering till följd av ungdomsgårdarnas uttåg och telefonernas intåg. Det hade varit intressant att göra en jämförelse mellan den ungdomsstudie som Daun hänvisar till och dagens situation för våra tonåringar i förorten. Ett annat intressant studieområde hade varit invandringens påverkan på kulturen.

Ensamheten är till stor del ett storstadsproblem, även om det endast drabbar en minoritet.

I staden och förorten är man anonym, på gott och ont. Den nya bebyggelsen främjar inte heller individualitet eller kulturellt uttryck. De stora betongklumparna till hus signalerar istället människors obetydlighet och kopplar loss individer från deras historia och framtid. ”I förorten har tiden stannat” skriver Daun. Stadsborna blir trots ”stadens utbud” ofta i realiteten bundna till sina egna lägenheter och familjen, inte närsamhället, blir den givna utgångspunkten. Idag tycks urbaniseringen vara något naturligt, en utveckling som inte går att hejda och som dessutom är önskvärd. Men enligt Daun flyttar de flesta inte till staden för att de vill, utan för att möjligheterna på hemorten minskat. Det är inte heller de inflyttade landsortsborna som nyttjar stadens ”alla möjligheter” i form av teater, museer och liknande. Men detta tycks de styrande omedvetna om. I realiteten har utvecklingen skapat rotlösa, ensamma, rentav isolerade människor som är misstänksamma mot andra och som förväntar sig att myndigheterna antingen ska lösa problem åt dem eller köra över invånarna, utan dessas möjlighet att påverka. Och sedan klagar politikerna över segregationen och det samhälleliga ointresset bland de stora massorna. Man talar ofta om ökade valmöjligheter i och med urbaniseringen, men i realiteten blir det ofta tvärtom – valmöjligheterna minskar.

Människor tvingas in i strukturer som de inte valt och inte kan styra över.

Så hur ska man vända trenden? Hur får vi människor engagerade i närmiljön? Daun nämner tre faktorer som är näst intill omöjliga att göra något åt, samt fyra där staten möjligen kan påverka. Sektorspecialiseringen (det vill säga utvecklingen mot mer specialiserade, större produktionsenheter), det ökade informationsflödet samt majoritetsbefolkningens ökade bildningsnivå (som ökar klyftorna och lämnar allt fler på efterkälken) är orubbliga faktorer i det moderna samhället, anser Daun. Däremot skulle staten kunna göra något åt konkurrensen från underhållningssektorn (genom statlig television till exempel men jag är tveksam till effekten av detta), urbaniseringen som sådan (staten kan och har flyttat ut statliga verk till mindre orter för att öka möjligheten att stanna kvar i landsorten, eller till och med flytta ut från storstaden), den geografiska rörligheten (genom att göra människor mer emotionellt bundna till arbetsplats och bostadsområde, hur säger dock inte Daun) samt slutligen tendensen mot allt större sociala enheter (till exempel genom att bygga fler och mindre skolor, mindre bostadshus eller dela upp industrin i mindre enheter, hur nu staten skulle kunna ha inflytande över det).

Jag har dock svårt att se hur något av detta skulle kunna vända utvecklingen. Kanske behövs det en folkrörelse av något slag. Förändringen behöver komma nerifrån, politikers många gånger välmenta beslut resulterar alltför ofta i oväntade negativa konsekvenser och problem.

Det är enligt min mening alltid bättre om folk får lösa sina egna svårigheter men då krävs större friheter och mindre kontroll.

I nybyggda bostadsområden lockar inte de väl tillrättalagda lekparkerna och utegymmen, ofta för att de är ”för fina” och inte inspirerar till kreativitet. Eller så förstörs de snabbt vilket också gör dem mindre lockande för invånarna. I de mindre gemenskaper som trots allt uppstått i stadsområden kan man se att en gemensam nämnare ofta är vildvuxna innergårdar eller grönområden där barn tillåts leka fritt och där de boende själva kan skapa, plantera och bygga. Regelverk kring bostadsbyggande, odling och djurhållning är en av orsakerna till det bristande engagemanget i närområdet, tror jag. Livet blir helt enkelt inte roligt om du måste fråga om allt. Kanske skulle även en större frihet kring uthyrning av bostäder skapa mer sammanhållning och bidra till att bygga upp lokala gemenskapskulturer. De minimikrav som finns, både vad gäller anställningar och boende, är välmenta men skapar onödigt höga trösklar för människor på samhällets botten. Vill vi ge människor större valmöjlighet behöver de också kunna få välja det enklare och i viss mån ”sämre”. Och behöver jag inte lägga all min vakna tid på arbete för att ha råd med min bostad kanske jag kan välja att arbeta deltid och istället ägna fler timmar åt frivilligarbete och social samvaro. Det som trots allt utgör kittet i ett fungerande samhälle.

Uppäten av känslor – recension av ”Ät mig”

Efter några sidor i Agnes Desarthes ”Ät mig” känner jag mig smått utmattad. Hennes sätt att skriva är snabbt och flödande men överväldigande. Som att prata med någon med ADHD. Jag undrar hur jag ska orka med hela boken om den ska vara på det här viset. Det är inte vilsamt för fem öre. Jag tänker att nästa bok jag läser måste ha mer struktur och mindre krusiduller.

Mitt liv är tillräckligt kaotiskt, jag behöver inte läsa om kaos också.

Nåja, boken tar sig efter ett tag och även om språket fortfarande springer fram i en hisnande berg-och-dal-bana så finns det en berättelse mitt i kaoset som kanske inte direkt griper tag i mig men som intresserar. Och boken bjuder på en mängd oväntade synkroniciteter. Huvudpersonen Myriam är en matintresserad kvinna i fyrtioårsåldern som beslutat sig för att öppna en restaurang. Hon har ingen kockutbildning eller erfarenhet av företagande och ljuger sig till ett banklån. Till en början ser projektet ut att krascha redan innan det lyft, mycket beroende på att Myriam är lika strukturerad och målmedveten som en tonåring. Det vill säga inte alls. Hon har egentligen ingen plan utan kastar sig huvudstupa ut i det okända i hopp om att det mesta ska lösa sig av sig självt och att en fallskärm magiskt ska veckla ut sig när hon fallit en stund. Vilket det på sätt och vis också gör, tack vare yttre omständigheter och lyckliga sammanträffanden. Några gäster ser hennes skriande behov av hjälp och skickar henne den perfekta servitören. En granne börjar uppvakta henne och ger henne stöd trots att hon till en början avvisar honom.

Precis som med boken ”Ett bättre jag” som jag läste för några veckor sedan irriterar jag mig på huvudkaraktären.

Hennes inre kaos, självförakt och brist på handlingskraft gör henne svår att sympatisera med. ”Men för fan, ta och skärp dig”, vill man säga. Boken igenom klandrar hon sig själv för ett gammalt felsteg. Hon har gjort något oförlåtligt och hemskt, hon förtjänar alla motgångar hon får. Det tar ganska lång tid (och många krusiduller av minnen, tankar och drömmar) innan läsaren får veta vad det hemska bestod i. Och då förstår man kanske hennes beteende, man förlåter henne. Till viss del i alla fall.

Det finns en del likheter mellan mig och Myriam, inte minst när det gäller moderskapets svårigheter. Även om min ”synd” inte alls liknar hennes så resulterade den i ungefär samma sak. Dock har jag inte hennes självförakt och jag anser till skillnad från henne att jag är värd att älskas. En annan skillnad är maten. Jag är inte särskilt intresserad av matlagning och de rätter och recept som beskrivs i boken känns som hiskeliga experiment. Men kanske är det en kulturell sak, boken utspelar sig i Frankrike. Hursomhelst, maten och restaurangen är egentligen inte det viktiga.

Bokens huvudtema är just moderskap och ett slags omvänt oidipuskomplex.

På sätt och vis ett tabubelagt område, kanske är det därför som huvudpersonen (och författaren) går som katten kring het gröt så länge. Ändå, när hon väl dragit fram det hemska i ljuset så verkar det inte längre lika farligt och det är just detta som gör att Myriam kan släppa taget om det förflutna och börja öppna upp för en bättre framtid. En framtid fylld av kärlek och omsorg.

Jag tycker dock att författaren går för fort fram på slutet. Jag bläddrar tillbaka och läser om. Jaha, löste det sig nu? Bara sådär? Och efter sista sidan bläddrar jag fram för att kanske få en epilog i alla fall. För boken känns inte riktigt färdig. Det är som om författaren tycker att problem och elände är lätta att skriva om, men att lyckliga slut är snudd på omöjliga att få ur pennan. Min törst efter förklaringar och utbroderingar (som ju hela boken varit full av tills nu) bottnar delvis i att jag befinner mig i en liknande situation som Myriam och jag vill veta hur också jag kan få ett lyckligt slut. Men ingen sådan förklaring ges. Det bara löser sig av sig självt. Som tidigare, när det gällde restaurangen, så kommer lösningen utifrån, utan Myriams egen förtjänst. Är det så livet ska vara? Framgång genom lycklig slump och yttre hjälp? Det vägrar jag tro. Jag vill tro på egen handlingskraft, belöning för hårt arbete, enträgenhet och personlig utveckling.

Inte kan jag sitta hemma och vänta på en frälsare.

Alltför många tycks fastna i sina egna härvor, oförmögna att ta sig vidare i livet. Ofta handlar det om en bristande vilja att titta på och tala om det jobbiga. Det man skäms över, det man inte vill visa upp för andra människor. Men är det inte just det som krävs? Att dra fram trollen i ljuset så att de spricker? Ofta behöver vi också ta hjälp av andra människor, våga visa oss svaga. Vi behöver säga ”hjälp mig!” eller kanske ”ät mig!” Kanske är det det Agnes Desarthe vill säga med sin roman.

Assange och jag

Julian Assange säger att han inte jämför sig med Jesus och på samma sätt kanske jag kan säga att jag inte jämför mig med Julian Assange. Men jag känner igen mig själv otroligt mycket i det han berättar. Är det ett sammanträffande att jag läser hans memoarer just nu, när jag precis släppt min bok ”I huvudet på en foliehatt”? Eller kom Assanges bok till mig som en förberedelse för vad min bok möjligen kommer att resultera i? Jag hoppas verkligen inte det. Assanges arbete med Wikileaks har fått världsförändrande konsekvenser, i mångt och mycket handlar det om förändring till det bättre. Men det skedde till en hög personlig kostnad för Assange.

Att vara världsförbättrare är ett otacksamt jobb.

Men vi som så att säga har den läggningen kan inte ta hänsyn till vår personliga bekvämlighet eller ens säkerhet. Vi strävar efter något större och det är värt (nästan) allt.

På vilket sätt liknar jag då Julian Assange (om jag nu får vara så förmäten)? Liksom Assange upprörs jag över orättvisor och ondska. Och jag tror, precis som han, att bästa sättet att bekämpa onda makter är att sätta ljuset på dem, sprida information, avslöja hemligheter. Om människor bara fick rätt information, tänker jag, så skulle de säga nej till dumheterna. Men, återigen precis som Assange, så har jag tvingats inse att de flesta människor hellre stoppar huvudet i sanden än gör något åt världens lidande. Inte ens de som borde bry sig mest och skrika högst – journalisterna – kan man hoppas något vidare på. Den här insikten är otroligt smärtsam och frustrerande.

Assanges frustration hörs på varje sida i hans självbiografi. Han tycks fråga sig: varför är det bara vissa av oss som vill förändra världen? Hur kan människor välja att agera ondskefullt för pengar, status eller till och med för nöjes skull? Och hur kan vi tillåta att så många grymheter sker, utan att bli upprörda, än mindre göra något?

De här frågorna ställer också jag. Min bok är ett sätt att se till så att det som skedde under Covid inte faller i glömska. Det är mitt bidrag till en bättre värld. Förmodligen inte lika betydelsefullt och omvälvande som Wikileaks men ändå. ”Do what you can with what you have where you are”, som youtubern Jean Nolan brukar säga. Men gör NÅGOT!

Julian Assange kommer ur vänstern, politiskt sett, vilket jag inte gör. Ändå kommer vi till ungefär samma slutsatser. Och några av Assanges personlighetsdrag delar jag också: fyrkantigheten, besattheten i ett projekt, den sociala klumpigheten, arrogansen och behovet av intellektuell stimulans. Assange har dessutom patos, en inre eld som aldrig tycks brinna ut, även om den ibland falnar ner till blott en hög glödande kol. Så mycket brinner inte jag, men jag har brunnit tillräckligt för att ”bränna ut mig” som det så fint kallas, så numera aktar jag mig för att elda på för mycket.

Ingen har någon glädje av en hög med kall aska.

Nyligen blev Julian Assange äntligen fri efter många års husarrest där han levt med ett hot om dödsstraff hängande över sig. På bilderna tycker jag mig se en, om inte knäckt, så kuvad man. Finns elden ännu kvar, undrar jag, eller har även Assange brunnit ut till slut? Vi har väl alla en gräns, är hans nådd? Jag hoppas inte det. Världen behöver sådana som Julian Assange nu mer än någonsin. Om jag liknar honom det allra minsta är det något att vara stolt över.

(Recension av Julian Assange: Memoarer är prostitution)

Porträtt av en kulturell storman

Nyligen besökte jag min födelsestad Nykarleby i Finland. Med mig hem fick jag en bok om en person med samma rötter – Zacharias Topelius. Som finlandssvensk och dessutom före detta nykarlebybo bör jag väl skämmas för att jag känner till så lite om denna så framstående och betydelsefulla författare. Jag kan inte ens minnas att jag läst något av hans verk. Boken jag nu fått i min hand är skriven av Hannele Savelainen och heter ”Zacharias Topelius i bild”. Författaren går igenom de många porträtt som gjorts av Topelius och har i flera fall även lyckats vaska fram Topelius egna åsikter om porträtten.

Topelius levde på 1800-talet, i en brytpunkt mellan det målade och det fotograferade, det traditionella och det moderna.

Detta slår igenom i den långa raden porträtt som gjordes av honom under hans livstid och även några år efter hans död. Det första porträttet är från 1827 när Topelius bara är nio år gammal. Han avmålades tillsammans med sina föräldrar och sin syster i ett ganska typiskt adelsporträtt från den tiden. Kanske var hans bana utstakad redan då, även om ingen såklart kunde veta vilken betydelse han som vuxen skulle komma att få för Finlands kulturliv.

Efter detta första porträtt följer många andra. Topelius var flitigt avporträtterad. Det gjordes förutom målningar även byster, reliefer och statyer av honom, av några av de främsta konstnärerna från inte bara Finland utan även Sverige och andra länder. Porträtten var ofta beställningsjobb till något jubileum eller en invigning av något slag.

Det var många som ville kopplas samman med den store tidningsmannen, universitetsprofessorn och författaren Zacharias Topelius.

Savelainen har inte bara tagit fram fakta kring varje verk och deras upphovsmän (och -kvinnor), utan även fördjupat sig i Topelius egna upplevelser och åsikter kring denna form av uppmärksamhet. Ibland beklagade sig Topelius över de många timmar han fick ägna åt att sitta modell, och ganska ofta var han missnöjd med resultatet. Men man kan ana dubbla känslor – å ena sidan ansåg Topelius att det var hans verk som borde få uppmärksamhet, inte han som person, å andra sidan ställde han alltid villigt upp som modell. Många av konstnärerna var dessutom hans personliga vänner, vilket gjorde modellsittandet till en umgängesform. Han var dock inte så förtjust i fotografier eftersom de återgav verkligheten i alla dess inte alltid så smickrande detaljer. Topelius var självmedveten och ansåg att porträttet, även om det självklart skulle vara likt honom, skulle visa upp honom från hans bästa sida. Han förstod vikten av ett representativt porträtt för en offentlig person med hans status. Det måste ange rätt ton. Rent fysiskt var han inte stolt över sina ”pösiga och hängande kinder”, vilket han gärna påpekade för konstnären, och när han blev äldre ville han inte att åren skulle synas så tydligt.

Var han fåfäng eller bara kunnig om marknadsföringsprinciper?

Topelius storhet märks i de konflikter som uppstod kring var och på vilket sätt han skulle avbildas. Det uppstod tävlingar mellan städer och konstnärer som ville låta uppföra minnesmärken över honom efter hans död. I Helsingfors blev det till slut en kompromiss på 1930-talet, när två helt olika monument sattes upp, en halv kilometer från varandra. Å ena sidan den kanske numera klassiska skulpturen av Ville Vallgren, föreställande sagofarbrorn Topelius omgiven av barn, å andra sidan den modernistiska ”Saga och Sanning” av Gunnar Finne. Kontrasten mellan de båda konstverken är påtaglig och visar verkligen skillnaden mellan det gamla traditionella och det nya moderna, nästan abstrakta. Vilket av de båda verken hade Topelius själv föredragit? Förespråkare av Finnes verk hävdar att Topelius alltid ville att hans verk och inte han själv skulle komma i främsta rummet, därför skulle han ha tyckt om ”Saga och Sanning” som visar två kvinnofigurer, den ena med en eldslåga för sanningen och den andra med en fågel för sagan. Topelius var ju både en historiker och en poet. Men Topelius var också en traditionalist som tyckte om det enkla och naturliga. Dessutom brydde han sig om vad vanliga människor tyckte och tänkte (han svarade personligen på all beundrarpost, särskilt från barn).

Därför tror jag att han hade föredragit Vallgrens staty som hade betydligt bredare folkligt stöd än Finnes, och än idag utgör en närmast ikonisk bild av Zacharias Topelius.

Savelainens bok är skriven som en avhandling och bitvis lite torr och livlös, även om bilden som ges av Topelius är varm och mänsklig. Och något jag verkligen saknar är bilder av de andra konstverk som Savelainen beskriver. Jag förstår att hon velat fokusera på Topelius-porträtten men i så fall kanske hon inte skulle ha beskrivit många andra konstverk så ingående att jag blir sugen på att se dem, inte bara läsa om dem. Inte heller alla Topelius-porträtt som hon beskriver finns återgivna i boken, vilket är synd. I synnerhet svärsonen Ackes teckningar från familjens vardag hade varit roligt att få ta del av. Vad tyckte månne Topelius om dem? Att bli avritad i de mest privata situationer. Det påminner om dagens ständiga fotograferande med mobilerna. Kände Topelius att han alltid måste vara lite på sin vakt och försöka se bra ut, även hemma på fritiden? På sätt och vis var han dåtidens superkändis i både Finland och Sverige. Ändå verkar det inte ha stigit honom åt huvudet, eller skrämt bort honom från offentlighetens ljus. Han verkar ha tagit det med ro och en hälsosam självdistans. Den bild som framträder av Zacharias Topelius är den av en man som jag gärna hade velat ha i min bekantskapskrets.

Små händelser med stora konsekvenser

På försättsbladet till boken ”Fjärilseffekten” av Karin Alvtegen har min mamma skrivit sitt namn med sin konstnärligt snirkliga stil. Och det är en typisk mammabok, tänker jag med en vemodig glädje. Under namnet har hon skrivit året 2013 och jag hoppas medan jag läser att hon hann läsa boken också. För då känns det på något vis som om vi får en stund tillsammans, hon och jag, trots att hon varit död i över ett år.

Jag kan enkelt föreställa mig hur vi talar om boken, hur jag kanske frågar henne om saker, eller hur vi reflekterar över vår egen relation.

”Fjärilseffekten” handlar nämligen till stor del om relationen mellan mor och dotter. Hur trauman kan gå i arv och slå in en kil mellan människor. Vi får följa tre personer, alla skrivna i jag-form, bara titeln på kapitlet anger vem det handlar om. Först är det Bodil, mamman, som i början av boken har brutit upp från sitt gamla liv på grund av en sjukdomsdiagnos. Hon försöker nå fram till sin vuxna dotter Viktoria men vet inte riktigt hur. De har blivit som främlingar för varandra. Viktoria å sin sida har en trettioårskris och känner den biologiska klockan ticka. I samband med detta börjar hon nysta i sitt förflutna, det som hon så länge har tagit avstånd ifrån. Den tredje personen vi får följa är Andreas, en tvåbarnspappa mitt i livet. Han råkar befinna sig i en guldsmedsaffär när denna blir rånad och han hotas till livet vilket försätter honom i en djup livskris. Han håller dock händelsen hemlig för sin fru och sina barn, vilket nog är hans största misstag. För utan detta stöd glider han sakta in i en psykos.

Det är till en början oklart hur de tre berättelserna hänger samman. Ja, Bodil och Viktoria är såklart sammanflätade på ett oundvikligt sätt. Men var kommer Andreas in i bilden? Mot slutet av boken börjar berättelserna flöda som små rännilar av vatten som förenas till en fors. När det antyds vilken koppling som finns mellan Bodil och Viktoria å ena sidan och Andreas å den andra, så fladdrar det till i min mage som av en fjärils vingar.

Är det detta som är fjärilseffekten månntro?

Begreppet fjärilseffekt myntades av matematikern och meteorologen Edward Lorenz 1979 och är ett vanligt begrepp inom kaosteorin. Begreppet används ofta när det gäller väder. Tanken är att en fjärils vingslag i till exempel Mexico, kan leda till en storm i Sverige. Små händelser kan få stora konsekvenser i kaotiska och komplexa system.

I Alvtegens roman kan denna fjäril anas i Bodils mammas födelse och uppväxt, men självklart började historien ännu tidigare. Vem var Bodils mammas föräldrar? Vad var det som fick hennes mamma att lämna bort henne som nyfödd? En annan fjäril är rånet i guldsmedsbutiken. Utan det hade Andreas säkert fortsatt sitt normala liv utan större grubblerier. Kanske. Eller är vissa händelser oundvikliga oavsett vad man upplever eller gör? Om inte rånet hade skett hade kanske något annat inträffat som knuffat Andreas över kanten. Och även utan barnhemsupplevelserna hade kanske Bodils mamma blivit den hon blev i alla fall, och Bodil och hennes syster ändå hamnat i de roller de tog. Om inte om hade varit.

Vi vet ju bara vad som redan hänt och inte vad som hade kunnat hända om inte…

Därför behöver vi också göra det bästa av det liv vi får och vårda de relationer vi har. Gemensamt för alla tre karaktärer i boken är att de tiger när de borde tala. Andreas försöker förstå vad som leder till brott och ondska, så han gräver sig ner i information om människans historia och psykologi. Han konstaterar att hos ursprungsbefolkningar i Afrika ägnas en stor del av dagen åt samtal i gruppen. Detta för att minimera risken för våld. Vi människor har talet som verktyg för att klara av att leva tillsammans. Även till synes obetydligt småprat kan i längden ha en enorm betydelse för fred och välmående. Och de stora frågorna i livet är det verkligen nödvändigt att vi delar med varandra. Men ibland känns det övermäktigt att ta det första steget och våga blotta sig med ett: ”vi behöver prata”. Om den andre då vägrar, behöver vi stå på oss om vi inte vill riskera att förlora relationen. Ibland behöver vi hjälp, någon som medlar eller knuffar oss framåt. Bodil får oväntad hjälp, Viktoria söker själv upp hjälpen. Andreas däremot, vill inte ta emot den hjälp som erbjuds honom. Han vägrar att prata om det som skett. Detta får i slutändan ödesdigra konsekvenser, inte bara för Andreas själv, utan även för andra människor.

Jag och min mamma, vi pratade om nästan allt, ända in i det sista.

Jag känner inte att jag hade något osagt med henne. Jag hoppas att hon kände likadant. Med min ena dotter talar jag också om allt, liksom med min man. Det gör våra relationer starka och utgör ett skydd när livets vindar tar i. Andra i mitt liv har antingen slutat prata med mig, eller så har jag slutat prata med dem. I vissa fall har det kanske varit nödvändigt, i andra beklagar jag det djupt. Borde jag anstränga mig mer och envisas: ”vi behöver prata” eller borde jag be om hjälp? Det är svårt att avgöra. Hade min mamma levt hade jag frågat henne. Hon var utbildad psykiatrisjuksköterska och upphörde aldrig att fascineras av mänskliga relationer. Därför säger jag att Alvtegens ”Fjärilseffekten” var en typisk mammaroman. Och någonstans där mellan raderna känner jag hennes närvaro.

Vilse i självhjälpsvärlden

”Ett bättre jag” av Marianne Power är skriven som en roman men är mer eller mindre självbiografisk. Undertiteln ”hur självhjälp inte förändrade mitt liv” får mig dock nästan att strunta i att läsa den. Jag menar, på sätt och vis har ju författaren redan avslöjat slutet. Men eftersom jag själv är intresserad av självhjälpsböcker (och även har skrivit en) och har läst flera av dem som författaren hänvisar till och så att säga recenserar (något jag också sysslar med) är jag ändå tillräckligt nyfiken för att läsa boken.

”Ett bättre jag” handlar om Marianne, en trettiosjuårig journalist som känner sig vilse och misslyckad och bestämmer sig för att testa en självhjälpsbok i månaden under ett helt år för att se om det har någon effekt på hennes liv. Hon har försökt tidigare utan större resultat och tror att det beror på att hon inte engagerat sig helhjärtat.

Så den här gången ska hon följa metoderna till punkt och pricka, hur jobbigt det än är.

Självklart dröjer det dock inte länge förrän projektet spårar ur. Marianne har helt enkelt inte den viljestyrka och disciplin som krävs för att följa ett visst program helt och hållet under fyra veckors tid. Det är det nog få som har, faktiskt, åtminstone om man inte hittar rätt metod. Marianne faller ständigt tillbaka i sina (dåliga) vanor. Emellertid är det just detta som gör boken intressant. För inte är det väl egentligen frågan om vilken självhjälpsbok som är den bästa som vi vill ha svar på? Snarare: varför fungerar de inte alltid? Och vilken funktion fyller de i människors liv?

Den första boken som Marianne prövar är ”Känn rädslan och våga ändå” av Susan Jeffers och hon går ut starkt med att utmana sina värsta rädslor. Som Jeffers utlovar känner Marianne sig stark efter varje rädsla som hon övervinner. Men hon inser också att medan vissa rädslor bör övervinnas, är andra kanske bra att ha.

Vad handlar våra rädslor om egentligen? Överlevnad?

Den andra månaden tar hon sig an en bok om ekonomi, vilket också är en stor rädsla hos Marianne. Hon brukar inte ens våga titta på sina kontoutdrag. Nu tvingas hon se sanningen i vitögat och hon får en chock när hon inser hur skuldsatt hon är. Tyvärr väljer hon att blunda sig ur krisen istället för att på allvar ta itu med situationen. På detta sätt fortskrider projektet med självhjälpsböckerna: höga ambitioner, kris, urspårning, tillbaka till ruta ett. Marianne pendlar mellan eufori och depression, mellan hedonism och asketism. I det långa loppet verkar inget förändras. Men kanske gör det det ändå? Jag tycker att bokens titel är missvisande – självhjälpsböckerna, eller snarare Mariannes genomgång av dem, förändrar henne faktiskt. Men förändringen handlar mer om hennes självkännedom och inställning till livet än om yttre förhållanden. Hon tvingas lära känna sig själv på djupet och acceptera livet så som det är. Hon upptäcker också att våra relationer förändras när vi förändras. Det är inte alla som uppskattar utveckling och förändring hos en vän eller släkting.

Ibland måste man kanske ta en paus från någon eller till och med avsluta en relation om man inte vill falla tillbaka i sitt gamla jag.

Några av böckerna som Marianne läser irriterar henne (och jag kan verkligen känna samma sak), men andra tar hon faktiskt till sig och lär sig använda, även om det inte är till punkt och pricka. Och kanske är det just så vi behöver se på självhjälpsböcker: som användbara verktyg i vissa situationer och för vissa personer. Alla kanske inte behöver en rörtång eller en cirkelsåg. Välj den metod som tilltalar dig och som passar in i ditt liv just nu. Den bästa metoden är ju den du kan få att fungera. Det finns ingen ”one size fits all” i självhjälpsvärlden (hur mycket det än hävdas). Det är också viktigt att förbli skeptisk och öppen. Om du känner att du börjar tappa bort dig själv, eller uppslukas av en viss metod – ta ett steg tillbaka och fråga dig: hjälper det här mig? Är det hållbart i längden? Hur påverkar det mina relationer?

Marianne ställer alla frågor som jag själv ställt om självhjälpsmetoder.

Hon är stundtals hälsosamt kritisk och skeptisk, samt klok och insiktsfull. Därför är det desto mer frustrerande att se henne slukas med hull och hår av något som inte är bra för henne. Eller motsatsen: att se henne rata en metod som skulle ha hjälpt henne om hon bara orkat fullfölja och inte fallit tillbaka i gamla hjulspår. Ja, visst behöver vi lära oss att acceptera och älska oss själva, men vi behöver också utvecklas och sträva efter att bli bättre människor. Att som trettiosjuåring vara djupt skuldsatt utan någon koll på sin ekonomi, vara i dålig fysisk form (för att man slarvar med sin hälsa), samt vara lika vilsen och känslostyrd som en tonåring är inte okej. Och kalla mig mossig eller sexistisk men jag tror inte att Marianne hade befunnit sig där hon är om hon hade bildat familj. Vi kvinnor är i grund och botten byggda för att ta hand om hem och barn. Utan det kommer vi oundvikligen att känna oss vilsna och riskera att drunkna i oss själva. Jag förstår att det inte är alla förunnat att hitta kärleken eller bli förälder men i så fall behöver man hitta något annat att lägga den omsorgen och energin på. Vi behöver bli behövda, annars blir vi tokiga. Att relationer och andra människor är viktiga, det inser även Marianne till slut, även om det kostar henne. Ett bättre jag är något vi alla bör sträva efter och Marianne Power visar på ett smärtsamt tydligt sätt varför.

Kontroll och tragedi – recension av ”Lova mig tystnad”

Jag läser de första raderna i ”Lova mig tystnad” av Mattias Edvardsson. Jag får läsa om dem ett par gånger och tänker: gud så pretentiöst och dåligt. Det lovar inte gott. Men har jag börjat läsa en bok måste jag läsa hela, det är ytterst sällan som jag avbryter läsningen, inte ens med böcker som med jämna mellanrum får mig att utbrista: ”men vad dålig den är!” Jag pinar mig vidare och hoppas på det bästa. Och med Edvardssons bok behöver jag faktiskt inte pina mig igenom särskilt många sidor innan berättelsen tar fart och tar tag i mig. Visst stör jag mig fortfarande på en del saker, till exempel hoppandet i tid fram och tillbaka och de melodramatiska kapitelnamnen (som faktiskt inte riktigt stämmer överens med berättelsen men på vilket sätt kan jag inte avslöja utan att spoila boken för den som vill läsa den).

Ibland blir också karaktärerna nästan karikatyrer eller stereotyper, men kanske är människor sådana?

”Lova mig tystnad” är en spänningsroman mer än en klassisk deckare. Jag får samma känsla som när jag läser Margaret Yorke. Det är mer psykologi än kriminologi. Faktiskt får vi knappt veta någonting om vad som hänt. Var det ett brott eller ej? Vari bestod brottet egentligen? När sanningen väl uppdagas i slutet av boken blir jag som i Yorkes romaner tvungen att bläddra tillbaka. Var det så det var? Det hade man aldrig kunnat gissa. Dock saknar jag i Edvardssons bok den känsla av rättvisa och förtjänt straff som Yorke ofta avrundar med.

Edvardsson må vara en mästare i att bygga spänning, han är dock lite sämre på att förlösa den.

Läsaren följer inte polisens arbete utan de anhörigas tankar och känslor. Mycket kan jag känna igen mig i och stundvis blir läsningen jobbig, eftersom offret i boken är en tonårstjej och mycket av problematiken kretsar kring föräldraskap. Det hade kunnat vara min dotter, tänker jag och ryser. Eller kanske inte. Det är en för mig märklig värld jag får kika in i. Är det såhär vanliga svenska familjer har det idag? En verklighet som jag på sätt och vis har valt att leva utanför. Jag förfäras över telefonernas betydelse i dessa människors liv. Allt kan kopplas till den där lilla skärmen. Ett foto på avvägar, ett meddelande på fyllan, spårningsappar… Tillsammans bidrar de till den oundvikliga och tragiska utgången. Andra fenomen som är helt främmande för mig är statusjakten och idrottsvärlden.

Är det såhär svenskar lever,  frågar jag mig igen. Så… tragiskt på något vis.

Som sagt kretsar mycket av karaktärernas tankar kring föräldraskapet. Att vara mamma är det svåraste som finns, brukar jag säga. Hur vet man hur mycket kärlek man ska ge, utan att det blir påträngande? Och hur mycket gränser ska man dra innan det blir tyranni? Vi följer två familjer. I den ena tillåts lite av varje, i den andra är reglerna strikta. I båda familjerna är det viktigt med prestation och vad andra människor tycker, men på lite olika sätt. Man kan se på frukten om trädet är gott, sägs det. I vilken familj ”lyckas” man bäst med avkomman? Och hur mycket avgörs av generna, snarare än fostran? Det är inte så lätt att säga.

Jag identifierar mig mer med det gränssättande föräldraskapet i boken men det skulle aldrig falla mig in att spåra mina barn med en app, även om jag kunde.

Blir det egentligen tryggare med telefonerna? När jag var ung fick man helt enkelt se till att komma hem när man lovat eller ringa (från en fast telefon) om man blev sen. Idag blir föräldrar oroliga om barnet inte omedelbart svarar på samtal eller sms. Man tänker lätt det värsta och inte att batteriet laddat ur eller att telefonen ligger i en väska. Och som ungdom – vilken mardröm att hela tiden ha ögonen på sig, inte bara från föräldrarna utan även från andra ungdomar. Vem som helst kan ta en bild på dig när som helst och sprida på nätet. Det gäller att du hela tiden ser ut och agerar som om du ägde världen. Hade det som händer i ”Lova mig tystnad” kunnat hända på åttiotalet? Ja, förmodligen, fast i lite annan form och risken hade nog varit lägre. Men det kanske bara är mitt sätt att säga: ”det var bättre förr”.

Kanske är det jag som vuxit upp i en bubbla, och som på sätt och vis håller kvar den bubblan omkring mig?

”Allt blir så mycket enklare med en smartphone”, säger folk gärna till mig när jag berättar att jag inte har någon. En del medger till och med att de inte skulle klara sig utan den, för allt finns ju i mobilen. Enklare, möjligen, men bättre? Tveksamt. Visst är det lite krångligt ibland att inte ha en så kallad smart telefon, eller ett facebook-konto, men jag har åtminstone lite frihet och anonymitet kvar. Inte har det blivit lättare att få tag på folk heller, när man ser vem som ringer kan man välja om man vill svara eller ej. Och inte kommer vi närmare varann i sociala medier, det är ett opersonligt spel. Jag har hört någon kalla det antisociala medier. Som om det inte var nog med allt annat i tonåren, ungdomar idag har hela detta virtuella universum att ständigt förhålla sig till också. Går det att skydda dem ifrån det? Jag vet inte, jag har gjort mitt bästa och lyckats till en del.

Om man ignorerar inledningen (som jag nu i efterhand inser också haltar rent innehållsmässigt) så skriver Edvardsson riktigt bra. Det är imponerande hur han kan beskriva en tonårstjejs upplevelser, tankar och känslor. Jag tänker att han måste ha en fantastiskt nära kontakt med sina egna barn. Språket är också modernt, kryddat med ungdomliga uttryck. Författaren balanserar dock stundvis på en farlig kant. Risken finns att det blir konstlat och krystat, så som de första meningarna. Som om det inte var hans eget språk. Och vissa uttryck och fenomen är präglade av den skånska miljön. Förmodligen får en skåning ut ännu mer av miljöbeskrivningarna. Men en del saker är förstås ”allmänsvenska” och kontrasten blir tydlig kring dem i boken som inte har ett svenskt ursprung. Även här finns det fallgropar som Edvardsson skickligt undviker. Politiken viskar i utkanten av romanen men blir aldrig mer än just det – en viskning, en stilla aning. Vilket är skönt. Berättelsen får stå i centrum. Och familjen. Precis som det ska vara.

Kärlek och äktenskap i femtiotalets Frankrike

Wodehouse hör sommaren till och jag läser min andra bok den här säsongen: ”Fransysk visit”. Den här boken är skriven på femtiotalet och hör kanske inte till Wodehouses bästa men den är underhållande. Tonen är rapp och farsartad med många billiga skämt och ordvitsar. Som titeln antyder blir det också en del drivande med fransmän, på ett sätt som kanske inte hade varit riktigt PK idag. Men som vanligt förlåter man författaren allt.

Wodehouse vet hur man skapar en god stämning oavsett vad som anses tillåtet eller ej.

Historien börjar med att de tre inte särskilt rika amerikanska systrarna Trent kommer över en liten summa pengar. Tillräckligt mycket för att räcka till en semester i Frankrike men inte för några extravaganser. För att få pengarna att räcka längre bestämmer de två yngre systrarna sig för att turas om att vara ”herrskap och tjänstefolk”. Ena månaden får ena systern vara fin mademoiselle medan den andra är kammarjungfru. Nästa månad byter de. På så sätt får de båda bära de fina kläderna och bo i lyxiga sviter samt umgås med den rikare societeten. Målet är som alltid i Wodehouses romaner att finna den rätte att gifta sig med. Helst ska han vara rik.

Men pengar är inte allt, i Frankrike kan man komma nästan lika långt med en fin titel, hur barskrapad man än är.

Därför finns också markisen av Maufringneuse och Valerie-Moberanne, ”gamle Nick” kallad, bland lyxhotellen på de franska semesterorterna dit flickorna har begett sig. Med sig har han sin nästan lika utfattige son Jefferson, en aspirerande ung författare med rötter både i Frankrike och Amerika. Fadern är fast besluten att få sin son bortgift med en rik kvinna, gärna amerikanska. Och spelet kan börja.

Den yngsta systern Jo tröttnar snart på den fruktlösa jakten på en rik make i Frankrike och väljer att åka hem i förtid. Hon har ändå en ung man med förhoppningar som väntar där hemma. Kvar blir Terry och deras äldre syster Kate som fungerar som en ställföreträdande mamma eller förkläde. Terry får snart upp ögonen för Jefferson som hon naturligtvis utgår ifrån måste ha pengar, eftersom han som son till en markis kan titulera sig greve. Men som sagt, pengar är inte allt. Heder och ära är också viktigt. Och när den rike mr Carpenter i bara pyjamasen råkar hamna i Terrys svit spelar det ingen roll hur oskyldigt hans ärende var där – han förväntas givetvis gifta sig med flickan. Och innan de båda hinner förklara både situationen och sina respektive äktenskapliga planer för helt andra personer, har ryktet gått. Gamle Nicks före detta hustru, Mrs Pegler – även hon en äktenskapsmäklerska av stora mått – blir inte bara bestulen på ett förmånligt parti åt en systerdotter, hon blir dessutom av med en stor summa pengar och allt verkar peka på att bokens hjältinna Terry är den skyldige.

Ja, förvecklingarna blir bara fler och fler…

Men såklart ordnar sig allt till slut, på det bästa sätt för alla inblandade. Precis som det alltid gör med Wodehouse. Och på vägen får läsaren skratta gott åt markisens tokerier, dramatiska missförstånd och harmlösa kärleksfnurror. Wodehouse drar sig inte för att här och där slänga in några ironiska kommentarer om författande och förlagsbranschen. Han låter förläggaren Clutterbuck – som är kraftigt överviktig (i ordets båda bemärkelser) – beklaga sig över att förlaget bara får småsmulor medan författarna vältrar sig i lyx. Något som knappast kan ha varit sant ens på Wodehouses tid. Wodehouse framhäver även sitt eget författarskaps förträfflighet när Clutterbuck berättar hur nedstämd han blir över alla manus han läser som innehåller realism och tragedi. Vem orkar läsa om sådant? Nej, det är humor och kärlek man vill ha, såklart!

Kärlek, framför allt den som slutar i äktenskap, är målet i alla Wodehouses böcker.

Att finna sig en maka/make att dela livet med är det som enligt Wodehouse alla unga människor bör sträva efter. Det finns ingen större lycka än den äktenskapliga, tycks han säga. Lite märkligt är det då att han låter så många av karaktärerna vara frånskilda och omgifta. I synnerhet den äldre generationen beklagar sig mycket över sina respektive. Och en del av de gamla ungkarlarna tycks sky äktenskapet som pesten. Men för all del – låt de unga tu få varann. Är det ändå en smula realism som smyger sig in i Wodehouses romaner på det här sättet? Att äktenskapet kanske inte är en dans på rosor alla gånger? Eller att inte alla är menade att gifta sig? Själv tycks han ha funnit kärleken i alla fall och hans hustru verkar ha varit mycket engagerad i hans författarskap. Var det månne det lyckliga äktenskapet som ledde till hans höga ålder, eller det faktum att Wodehouse genom två världskrig och en börskrasch ändå lyckades få människor att skratta? Jag vet inte. Men han blev 93 år gammal och hans författarskap sträckte sig över sjuttio år och det måste väl ändå ses som tämligen imponerande?

Ett opassande jobb för en kvinna

P. D. James är kanske mest känd för böckerna (och TV-serierna) om kommissarie Dalgliesh. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får han dock bara spela en liten biroll, på ett sätt både som ett dåligt samvete och en idealbild. Huvudpersonen är som titeln anger en kvinna – privatdetektiv Cordelia Gray. Hennes överordnade Bernard Pryde har tidigare arbetat som polis tillsammans med Dalgliesh men alltså startat en egen detektivbyrå och anställt den förvånansvärt unga Gray som sin assistent. När berättelsen tar sin början har denne Pryde begått självmord och testamenterat hela verksamheten, inklusive inventarier, till sin unga kollega.

P. D. James är en mästare på att beskriva människor och miljöer. Hon gör det med fler ord än till exempel Pratchett, men det blir ändå inte tröttsamt eller överdrivet. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får vi följa med till Cambridge och möta både studenter och professorer som med James’ beskrivningar blir mycket levande för läsaren. Detta bidrar också till att göra de mer dramatiska avsnitten riktigt kännbara. Boken är klassad som thriller och inte bara deckare, vilket jag till en början tyckte var märkligt, men sakta med säkert bygger James upp spänningen tills dess du inte kan lägga boken ifrån dig.

Du bara måste veta hur det ska sluta.

Tyvärr är det just James fantastiska förmåga att beskriva detaljer som gör att jag irriterar mig desto mer de gånger hon missar något och det inte blir riktigt trovärdigt. Då bryts plötsligt den fjärde väggen och illusionen försvinner. Cordelia Grays mognad och erfarenhet trots sin ringa ålder är en sådan sak. Skulle man inte få veta att hon bara var tjugotvå skulle man gissa att hon var i fyrtioårsåldern, baserat på hennes självsäkerhet och insikter om mänskligt beteende. Hon är också förvånansvärt orädd och tuff när det kommer till obehagliga upptäckter. Där jag som läsare hade blivit skrämd bortom vett och sans och absolut inte kunnat sova på dagar, går Gray och lägger sig helt obekymrat. Det är också andra detaljer som borde vara självklara men som utelämnas som gör att frågor kvarstår som stör flytet i berättelsen. ”Var inte vattnet iskallt?” ”Varför tvättade hon inte av sig?” ”Hur fick hon dräkten ren på så kort tid och var den inte trasig också?” ”Blommar verkligen stockrosor och gullvivor samtidigt i England?”

Annars är det djupare frågor som väcks. Boken kretsar på sätt och vis kring självmord. Äkta självmord eller mord som förklätts till självmord. Gray som betraktar sig som agnostiker ser inte något fel med att ta livet av sig, om man har goda skäl som hennes chef Pryde till exempel. Men hon tar illa vid sig av det självmord hon anlitas att utreda. Här var en ung man med framtiden för sig, begåvad och med pengar att ärva. Varför hoppade han utan förklaring av studierna och tog ett lågavlönat arbete? Och varför beslöt han sig plötsligt för att hänga sig, med middagen på spisen och ett trädgårdsland halvt uppgrävt? Kan man verkligen drabbas av en så plötslig sinnesförvirring?

Hur kan man dölja sådana sidor hos sig själv för alla andra omkring en?

Vi får också fundera kring familjerelationer, i synnerhet mellan far och son. Vad händer om man inte kan älska sitt barn? Och vad händer med ett barn som inte blir älskat? Kan man fästa sig mer vid en främling än vid sin egen familj? Självklart dyker också den ständiga frågan om brott och straff upp. Ett liv för ett liv? Kan det räcka så? Eller ska straffkedjan fortsätta så att den som tog ut hämnd – så att säga tog rättvisan i egna händer – också ska straffas? Gray inser att livet inte är svart eller vitt och Dalgliesh uttrycker det i slutet med orden: ”det är bra att kunna känna ibland att vissa fall helst bör förbli ouppklarade”. ”Ett opassande jobb för en kvinna” är alltså något så ovanligt som en deckarhistoria där den ska vi säga ”alternativa” rättvisan får gå ostraffad och där privatdetektiven själv blir inblandad i brott. Mer än så tänker jag inte avslöja. P. D. James är trots de irriterande missarna väl värd att läsa. Historien är precis lagom förutsägbar och bitvis gastkramande spännande. Och de välbeskrivna engelska miljöerna är en extra bonus för oss anglofiler.

Behöver vi ondskan? Recension av ”Guards! Guards!”

Jag läser ännu en bok av Terry Pratchett, det går helt enkelt inte att låta bli. Även denna gång är boken på originalspråk, vilket både är en fröjd och en försvårande omständighet. Det händer rätt ofta att jag får backa några meningar och läsa om och ibland får jag helt enkelt bara acceptera att jag inte förstår allt (vem orkar gå efter en ordbok?). Men det gör inget. Det mesta kommer fram med den största tydlighet i alla fall och jag sveps raskt med i berättelsen.

Den här boken – ”Guards! Guards!” – utspelar sig i samma värld och miljö som den förra boken jag läste (”Men at Arms”). Flera av karaktärerna är desamma, vilket innebär ett kärt återseende. Men denna bok är av ett tidigare datum så vi hoppar helt enkelt tillbaka i tiden. Nu får vi möta konstapel Carrot när han lämnar sitt hem hos dvärgarna för att söka lyckan i den stora staden och ansluta sig till nattvakten. Han har fått höra att det är ett av de mest hedervärda arbeten man kan ha och ser fram emot att få upprätthålla lag och ordning. På vägen till staden Ankh-Morpork läser han igenom lagboken noga.

Men väl framme i staden får han snart lära sig att det där med lag och ordning inte är så viktigt i Ankh-Morpork.

Här kan man inte bara arrestera tjuvar tagna på bar gärning, inte om de tillhör Tjuvarnas Gille och stöldgodset kan räknas till deras godkända ranson. För Carrot, som på dvärgars vis tar allt bokstavligt och håller hårt på rätt och fel blir det en verklig kulturkrock. Han är också härligt naiv och underbart orädd. Vilka order han än får av sina överordnade sergeant Colon och kapten Vimes så lyder han och gör sitt allra bästa. Även om orderna ibland handlar om att inte arrestera en brottsling. Carrot är godheten och rättrådigheten personifierad och blir därför en förebild och en hjälte både för folket i Ankh-Morpork och för läsaren. Men bokens egentliga hjälte eller huvudperson är kapten Vimes. I den här boken får vi veta historien bakom hans förlovning med Lady Ramkin – hur de träffades och fann varandra. Det hela involverar självklart ett gäng drakar, eftersom det är Ramkins stora passion. Bokens skurk är också en drake, fast inte en sådan liten träskdrake som Ramkin föder upp och som inte blir större än en liten hund, utan en stor, magisk drake, frammanad av ett litet hemligt sällskap. Denna drake sprider skräck och förödelse omkring sig i Ankh-Morpork och de enda som kan stoppa den är förstås nattvakten. Eller möjligen en rättmätig kung?

Det finns så många bottnar och lager i Pratchetts böcker, det är svårt att välja ut ett tema att filosofera kring.

Många tankar väcks medan man läser, mellan skratten och magpirren. Vi tvingas fundera över ondska och godhet, människans natur och universums lagar. Även i den på många sätt magiska värld som är Pratchetts så finns det vissa saker som är omöjliga eller ologiska. Men det är inte alltid det man tror. Att bibliotekarien är en orangutang, till exempel, det är helt självklart. Också det faktum att han genom att förirra sig i biblioteket kan ta sig tillbaka i tiden är helt godtagbart. Men att en verklig drake i den storleken skulle kunna flyga på det sätt den gör, eller ens existera, det förbryllar invånarna i staden. Det är helt enkelt inte möjligt. Och draken själv tycker att det är obegripligt hur människorna, trots att den (draken) äter och bränner ihjäl dem, i slutändan kommer att försvara den och hindra alla eventuella ”hjältar” som försöker utmana den. Draken menar att även om drakar är kända för sin ondska och våldsamhet så skulle det aldrig falla dem in att attackera en artfrände, på så grymma sätt som människorna till synes utan att blinka attackerar varandra.

Patriciern Vetinari, som styr staden lyfter sin teori för kapten Vimes. Han menar att det inte finns någon reell ondska eller godhet. Eller egentligen menar han att alla är mer eller mindre onda.

De flesta, inte genom att de säger ”ja” till ondskan, utan genom att de inte säger ”nej”.

Detta illustreras tydligt när ledarna i staden informeras om drakens krav. Trots att de alla anser att det är helt galet vågar ingen säga nej, utan alla väntar på att någon annan ska säga något först. Vilket såklart inte sker. Vetinari säger också att även om det finns människor som strävar efter att stoppa ondskan så är det det enda de kan. Vad de sedan ska ta sig till vet de helt enkelt inte. Det är de onda människorna som kan göra upp planer och få ordning (låt vara en kriminell ordning men ändå) på ett samhälle. De ”goda” behöver alltså de onda. Kapten Vimes som kanske på ett undermedvetet plan delar Vetinaris åsikt (förmodligen är det därför han dricker) vägrar att gå med på detta och undrar hur patriciern ens orkar stiga upp på morgonen med en så pessimistisk världssyn. Ja, det kan man fråga sig. Vad är det som driver Vetinari? Han har inga laster, hänger sig inte åt några excesser, trots att han alltså har hela staden Ankh-Morpork i ett järngrepp. Han verkar aldrig sova utan arbetar ständigt med att förbättra sina planer för staden. Kanske är det detta som ger honom hans raison d’être? Han spelar på stadens invånare som ett spel där han konstant övar upp sin skicklighet. Och även om han egentligen är en diktator och skurk så kan jag som läsare inte låta bli att beundra honom och fascineras av honom. Det är en komplex figur som Pratchett skapat.

Behöver vi ondskan för att få världen att fungera?

Inte skulle mycket bli gjort om vi alla bara satt och sjöng kumbayah. Det som får mig att klippa gräset och rensa rabatter är ju just det som min pappa kallar ”elaka ögon” – det vill säga egenskapen att se vad som är fel. Med de rosafärgade glasögonen är allt redan perfekt och inget behöver göras. Men tänkte alla så skulle vi inte bara bada i sopor utan förmodligen även svälta ihjäl. Så kanske har Vetinari en poäng?

I slutet av boken får vi också insikter i ondskans natur, så som den gestaltas i form av en drake. Den som frammanar draken kommer att ge den en del av sin personlighet, sina drifter och önskningar och därför kan draken användas både för ont och för gott. Men draken får också eget liv och kan övermanna sin skapare, så att denne inte längre kan kontrollera draken. Jag kommer osökt att tänka på människans alla uppfinningar som i de flesta fall haft de bästa intentioner bakom sig men som ofta urartat till massförstörelsevapen. Det är som om vi inte kan hjälpa det. Allt vi skapar tycks förr eller senare leda till kaos och död. Ändå fortsätter vi skapa, dansa och skratta. Mitt i kaoset i den av draken terroriserade staden finner invånarna i Ankh-Morpork ändå tillfällen att äta, dricka, festa och slåss. På sätt och vis är det detta som gör dem – ja, alla människor – oövervinnerliga. Och konstapel Carrot får utgöra sinnebilden av det goda som vi ändå (trots omöjliga odds) strävar efter.